tisdag 9 augusti 2016

HOPPSAN igår tog jordens resurser slut.

Igår tog jordens ekologiska budget slut. Idag lever vi på 2017 års resurser. Vi har övertrasserat eko-kontot och nu får vi låna vårtnaturkapital. Hoppsan.

Jag flyttar hemifrån på torsdag. En egen lägenhet och nya möjligheter att göra saker på mitt sätt. Helt klart så slår det an något i en, jag känner många som vid sin flytt hemifrån lovat sig själva att städa varje dag, börja träna, äta nyttigare osv. Även om jag väl också kan skriva under på allt det där har min ”riktiga” hang-up råkat bli minimal/zero waste (skräpbantning??). Alltså ambitionen att producera så lite skräp som möjligt.

Som vegan gör en redan en stor tjänst för miljön. Kött- och mejeriindustrin är minst sagt törstiga sådana och som vegan sparar en såväl vatten som utsläpp och mark. 

Men det går alltid att göra mer. 

Skräpbergen växer, farliga kemikalier läcker ut i vattnet och plastkonsumtionen når ständigt nya höjder. Vi använder engångsartiklar, inte bara papperstallrikar och plastbestick som i Sverige (till skillnad från i USA) mest används vid picknickar, utan även vardagsartiklar såsom bindor/tamponger, kaffefilter, bakplåtspapper, aluminiumfolie, plastfolie och sugrör. Ekologiska grönsaker är paketerade styckvis i plast, ris läggs i portionspåsar och godispåsar i plast är dubbelt så stora som de är fyllda. Plast, plast, plast. Visst är vi bra på att källsortera i Sverige, men många mjölkkartonger och brödpåsar hamnar ändå i soptunnan. Och även om återvinning är ett fantastiskt koncept är det inte tillräckligt. Medan aluminiumoch glas går att återvinna hur många gånger som helst är plast utslitet eftersju vändor.

Att nå ner till noll är kanske i det närmaste omöjligt, men det innebär inte att en inte kan minska ett par skostorlekar på sitt ekologiska fotavtryck. Det finns många förändringar att göra som inte inkräktar allt för mycket på vår bekväma livsstil. Är en därtill student med lite snål budget kan lösningarna vara intressanta även ur ett ekonomiskt perspektiv.

Några snabba tips:
  • använd tygservetter istället för pappersservetter
  • skippa plast- och aluminiumfolie och förvara rester i glasburkar (urdiskade syltburkar funkar fint!)
  • använd menskopp istället för bindor och tamponger
  • välj pappersförpackningar före plast när du handlar mat
  • skippa single-servings (Nespressokapslar included……..)
  • tvättnötter kan, utöver att användas som tvättmedel, också fungera som diskmedel, schampo och tvål
  • köp te i lösvikt istället för tepåsar
  • källsortera
  • starta en kompost hemma
  • köp återanvändbara kaffefilter och bakplåtspapper
  • klipp gamla handdukar i mindre delar och använd istället för hushållspapper
  • köp ”hårda” tvålar istället för flytande (inslagna i papper, inte i plast)
  • använd tygpåsar istället för plastpåsar
  • ha ett par bestick redo i väskan för att slippa använda plastbestick om du köper en sallad på Konsum.
  • be att få ditt ta-medkaffe i en egen termosmugg
  • ”Inget sugrör, tack!”

Köket är definitivt en plats där mycket kan göras för att spara in på skräpet, men även badrummet hyser många onödiga förpackningar och inte minst många kemikalier. Att göra egna produkter istället för att köpa färdiga kan således vara en mer klimatsmart, nyttigare och mer ekonomisk lösning.

TANDKRÄM:
3msk kokosolja
3msk bikarbonat
10 droppar pepparmyntsolja
(stevia)
Smält kokosoljan på låg värme. Blanda ihop allt och förvara i en tättslutande glasburk.

DEO:
1 del kokosolja
1 del potatismjöl
2 påsar alun
(några droppar eterisk olja)
Mortla alunet så fint det går. Smält kokosoljan på låg värme och blanda ihop allt. Kleta på!

ELLER:

1 del bikarbonat
2 delat Aloe Vera
(några droppar eterisk olja)
Blanda ihop och förvara i tättslutande glasburk.

ELLER:

Ta en skiva citron och gnid i armhålan :) 




LOTION:
Kokosolja/olivolja/sheasmör. Blanda med eteriska oljor, vaniljstång, kanelstång, rosenvatten eller annat kul för lite trevlig doft.

TVÄTTNÖTTER:
Kan användas till tvätt, disk, hemrengöring, tvål och schampo.

5st tvättnötter
1l vatten
Koka nötterna i vattnet i ca. 10 minuter. Sila av och använd önskad mängd till tidigare nämnda områden.


























GRÖNSÅPA:

En miljövänlig mirakelprodukt som egentligen kan användas till allt. Den torkar varken ut hud eller hår och kan därför användas som tvål och schampo. Såpan går att diska med, att tvätta med och den kan späs ut med vatten för rengöring av ytor. Med några sprut såpvatten kan en få bukt med bladlöss och silverfiskar och låt oss icke förglömma vilka balla bubblor som kan blåsas med såpvatten.


Så, planen är alltså att dra ner på skräpslängandet och plastkonsumtionen. Det kanske går helt åt skogen. Eller så går det bra. Oavsett kommer jag skriva om det. Och om någon hänger på idén, pleeeeease berätta hur det går! 

måndag 11 juli 2016

Det är jävligt problematiskt att vara bisexuell

Att det har tagit mig mer än 47 minuter från det att jag öppnade ett nytt dokument till dess jag faktiskt började skriva det här inlägget stödjer på många sätt min tes -det är jävligt problematiskt att vara bisexuell.
Eller, det är förstås inte problematiskt egentligen. Rådande strukturer gör det problematiskt. Vår syn på kön, på sexualitet, på monogami, på vikten av etiketter osv. gör det problematiskt. Det är så jag knappt vet var jag ska börja.

Det är över huvud taget svårt att känna att en har rätt till sin bisexualitet, att stolt kunna proklamera att ens läggning faktiskt går ut på att attraheras av fler kön samtidigt. Snarare känns det som om det istället alltid blir något trassligt antingen-eller, typ som om jag hoppar mellan en hetero- eller homoidentitet, och det får mig att känna mig så himla splittrad. Samtidigt som jag av givna skäl inte känner mig hemma i heteronormen är det också svårt att helt känna tillhörighet i hbtq-sammanhang…för ibland är jag ju…straight…?

Många kvinnliga bisexuella erfar att de ibland (ofta?) ses som ”svikare” i flatsammanhang, åtminstone när de väljer att ha relationer med män. Det är naturligtvis i sig jävligt jobbigt att få sin sexualitet ifrågasatt av en grupp som en ser sig allierad med, eller till och med som en del av, men än värre är hur det får en att faktiskt själv känna sig som en svikare. MEN HERRE GUD, vill jag skrika åt mig själv, DET ÄR FÖR FAN DIN LÄGGNING, DEN ENDA SOM KAN BLI SVIKEN ÄR DU.

Men såklart är det inte så enkelt.

Det är märkligt hur en, i en så galet heteronormativ värld, kan bli beskylld för att inte var lesbisk nog. Tro nu inte att det bara skulle vara flator som anklagar en, det är precis lika vanligt, eller ännu vanligare egentligen, att straighta personer vill att jag på olika sätt ska ”bevisa” min queerhet. Förstår du? Inte nog med att en måste komma ut, en måste bevisa sin läggning. Problemet är att de flesta av oss har ägnat tiotals år åt att trycka ner alla begär som inte följer den heterosexuella matrisen. Från dag 1 börjar vi lära oss vad som är ”naturligt” och ”normalt” och det tar tid att lära om. Det är först på senare år jag äntligen har vågat erkänna, först för mig själv och nu även i viss grad för andra, hur saker och ting egentligen ligger till. Så nog är det förståeligt att jag ibland faller tillbaka i normativa tankebanor, inte minst eftersom det är så mycket bekvämare att följa mallen och se sig själv som straight. Hela vårt samhälle är organiserat kring lagar som premierar den heterosexuella tvåsamheten.

En puckad tanke som många tycks gå runt och bära på är att homofobi inte drabbar bisexuella. Om trycket blir för stort är det ju bara att gå över till att ha relationer uteslutande med män? Ja, jo, precis så funkar det… Puckon. Homofobi är högst verklig, såväl den som kommer utifrån som den internaliserade. Rädslan för att dömas lika så. Därför är det svårt att alltid vara öppen med sin läggning. Det är enklare att bara prata snubbar med straighta tjejer, eller bara prata brudar med flator. 
Resultatet är att osynligheten blir stor i både straighta och queera sammanhang. Jag upplever det som att b.s. är välkomna att höras i hbtq-sammanhang främst när vi bidrar med något som kan inordnas som en homosexuell erfarenhet. I heterosammanhang är vi (mer än) välkomna i porrfilmer.

Om jag fick bestämma skulle alla, såväl straighta som queera:

·       sluta tro att bisexuella är ett gäng förvirrade varelser som inte kan bestämma sig.

·      sluta tro att bisexualitet går att beskriva genom ett cirkeldiagram som kan delas in i olika stora delar á la 3/5 straight och 2/5 gay.

·       sluta tjata om att det måste vara gött att "ha dubbelt så många att välja på" (för ca alla kvinnor är icke-straighta tjoho).

·       och faktiskt, sluta läs ”bisexuell” som ”binärsexuell” och därmed problematisera min redan sjukt problematiserade läggning ytterligare genom att göra den till metod för tvåkönsnormen. I vissa sammanhang definierar jag mig som ”pan” också, men när de flesta aldrig ens har hört termen, och det därför krävs en lång utläggning som förklarar den, orkar jag faktiskt inte alltid. Det är jobbigt nog att förklara bisexualitet (hint: läs allt ovan).

Äsch, egentligen är jag inte arg på hbtq-rörelsen. Eller jo, lite. Men mest är jag arg på heteronormen som tvingar mig att ”välja sida”, att definiera mig och min läggning. Jag är arg på tvåsamhetsnormen som gör att vi sätter likamedtecken mellan aktuell relation och läggning. Jag är förbannad på patriarkatet som trots mitt aktiva motstånd får mig att undervärdera relationer med andra icke-män och gör relationer med män mer eftersträvansvärda.

Och i slutändan tar jag ut all ilska på mig själv. Mmmm, livet är härligt. 

fredag 8 juli 2016

Veganism och antirasism

I ett tidigare inlägg diskuterade jag hur feminism och veganism hänger ihop. Jag inser nu att inlägget är problematisk eftersom jag i texten när jag refererar till "kvinnor" och "icke-män" på ett väldigt uteslutande sätt framförallt hänvisar till vita/västerländska erfarenheter. Så lyssna istället på den här fantastiska människan som definitivt har mer koll.

Aph Ko everybody:

(OBS, första klippet innehåller en del obehagligt grafiskt material, men så sjukt viktiga ändå att ta del av)



torsdag 7 juli 2016

Män vill helst ha en bekväm feminism.

Ett ofta förekommande irritationsmoment i en feminists vardag är att se hur män skiftar fokus från riktiga problem till låtsasproblem. ”Feministmän” som uttalar sig om manshat är exempel på sådant. Det är jobbigt att som man bli ihopbuntad med våldtäktsmän och kvinnomisshandlare, det är faktiskt inte alla män som förtrycker (eh jo?). En kvinna skriver en lång text om varför hon säger sig hata män, ger exempel på exempel hur mansnormer och förtryckande strukturer får henne att hata män som grupp. Förtydligar många gånger att hon inte hatar varje man. Hon älskar sin bror, sin pappa, den där manliga läraren som fick henne att våga satsa på serietecknandet. Men när trycket blir för stort, när ännu en man lägger handen på hennes rumpa i trängseln på tunnelbanan, är det enda hon känner ett starkt hat mot alla...dessa…jävla...män. I kommentarerna är det ytterst få män som upprörs över kvinnans erfarenheter, allt det hon varje dag måste utstå till följd av kvinnohat (kvinnohat leder till hot, ofredande, våldtäkt, misshandel och mord -manshat som mest till ett argt blogginlägg). Däremot tycks det oerhört enkelt att gå igång på hennes bruk av begreppet manshat. INTE ALLA MÄN. Snyft. Sluta generalisera.


Jag läser otaliga kommentarer, inlägg, krönikor osv. författade av män om hur manshat inte hör hemma i feminismen, hur det förstör kampen, att hat inte kan bekämpas med hat blablablabla. Jag har aldrig sett någon studie som ger stöd för dessa högst övertygade mäns teorier, men å andra sidan har jag heller aldrig sett forskning som skulle tyda på att manshat är en bra strategi.

Fast, då följer ju frågan, en bra strategi för vem? För att uppnå vad?

Det stämmer sannolikt att manshat är ett effektivt sätt att skrämma bort män från feminismen. Det säger sig självt. Män har som bekant privilegiet att faktiskt kunna strunta i den feministiska kampen bleve den för obekväm, för dem handlar den inte om egen överlevnad, så när de väljer att delta i kampen förväntar de sig ofta beröm. Möts de istället av kritik blir det plötsligt inte lika roligt att vara feminist och således slutar många intressera sig för jämställdhet. Eller nej, intresset upphör inte, istället ändrar det form. Istället börjar tankar om hur kampen borde föras att formuleras. Det är här inläggen om hur manshat är skadligt för feminismen börjar ta form. Sammanfattningsvis, om målet är att frälsa så många män som möjligt till feminismen är måhända manshat not the way to go.

Men -och det här är ett fett jävla viktigt men- är det verkligen det som är målet? Det kanske är ett steg i rätt riktning, men det slutgiltiga målet är väl att uppnå ett jämställt samhälle och ett upplöst patriarkat? Och hur många kamper för social rättvisa har genom tiderna gått framåt genom att den förtryckta gruppen låtit sin strategi utformas av sina förtryckare? Om Rosa Parks låtit sig vägledas i sin aktivism av de rasistiska och segregerande lagstiftarna, hade hon då suttit kvar på ”fel” bussäte? Var det genom god ton som suffragetterna kämpade för sina rättigheter, eller var det genom massdemonstrationer, hungerstrejk, våld, skadegörelse och publika självmord? Var Stonewallupproret en mysig folkfest, och inte ett våldsamt upplopp mot polis och andra auktoriteter?

Så hur fungerar manshat som strategi för icke-mäns överlevnad i patriarkatet? Manshat blir ett sätt att ta tillbaka känslan av att i all uppgivenhet och hopplöshet ändå vara ett handlande subjekt. Ett sätt att befästa sin förmåga som tänkande varelse när upplevelsen av förtrycket gör en apatisk. Det är en instinktiv reaktion, ingenting en nödvändigtvis väljer. Det är ett sätt att höja sig själv, men inte på bekostnad av andra eftersom manshat inte leder till konkreta negativa konsekvenser för män. Omvänd sexism finns inte, cismän kommer aldrig diskrimineras strukturellt till följd av genus i ett patriarkat.

När icke-män pratar feminism ska varken ordval eller ton anpassas efter mäns tycke och smak. Det är svårt att ens vara säker på hur många män som egentligen, på riktigt, vill leva i en jämställd värld, ty där skulle de ha mindre makt och sakna könade privilegier. Således ska icke-män aldrig rätta sin aktivism efter mäns propåer. Rättigheter har aldrig varit något som en får, det är något en strider för, något en tar. Vad är männens roll? De ska lyssna, agera i enlighet med vad de får berättat för sig och se till att män i deras närhet gör detsamma. 

Huruvida manshat ska vara en del av feminismen kan diskuteras i oändlighet, men det som med alla säkerhet inte hör hemma i feminismen är män som berättar för icke-män hur deras kamp för jämställdhet ska föras. 

tisdag 5 juli 2016

Veganism och feminism går hand i hand.

(OBS. till följd av olika förtryckande strukturer har olika grupper olika möjlighet att i olika utsträckning manifestera sin veganism).

Veganism och feminism går hand i hand och att praktisera veganism är i mångt och mycket en feministisk handling. Tänkte spåna lite högt kring varför.

Liksom människor blir djur könade och deras förtryck skiljer sig beroende av huruvida individen fastställs som hona eller hane. Ett hondjurs (liksom en icke-mans) kropp och dess fortplantningsförmåga utnyttjas och exploateras för att tillhandahålla andra njutning. Vi kan ta kor som exempel. Korna tvångsinsemineras (=våldtas) genom att en lång metallsticka som laddats med tjursperma förs upp i deras vaginor. Syftet är att säkerställa kons mjölkproduktion eftersom en ny kalv innebär mer mjölk, samt såklart för att föda upp nya mjölkkor. När kalven fötts stjäls den från mamman inom ett par timmar (ja, även på ekologiska gårdar). Tjurkalvar skickas direkt eller inom två år till slakt. Honkalvarna föds upp på mjölkersättning medan mejerierna gör vinst på deras riktiga föda -deras mammas mjölk. När de är gamla nog upprepas cykeln och då de efter 5-6 år inte längre kan producera varken fler kalvar eller mer mjölk ses de som ”förbrukade” och förs till slakt. En kos naturliga livslängd är 20-25 år. Kan tillägga att buren där korna insemineras på engelska faktiskt kallas ”rape racks” av branschen.

Det var korna, men på samma sätt tvångsinsemineras grisar gång på gång i fläskindustrin och hönor avlas fram för att konstant lägga ägg, vilket sätter enorm press på deras kroppar och bidrar till skador och sjukdom. Hondjurens reproduktiva organ och förmåga exploateras ständigt.

Det kan diskuteras huruvida våldtäktsbegreppet ska användas i beskrivningen av hondjurs tvångsinseminationer. Kanske riskerar en att urvattna begreppet. Samtidigt tänker jag att tvångsinseminationerna faktiskt är med och bidrar till normalisering av våldtäkt och alltså i förlängningen är med och bidrar till våldtäktskulturen.

Det finns slående likheter mellan retoriken om våldtäkter, sexuellt ofredande osv. och språkbruket för att legitimera konsumtionen av animaliska produkter. ”Boys will be boys”, ”män can’t help themselves” när de ser ett par välformade tuttar” vs. ”jag skulle aldrig kunna ge upp kött, det är bara föör gott”, ”men alltså jag kan bara inte dricka mitt kaffe utan mjölk”. Retoriken döljer och normaliserar på samma sätt lidande till förmån för njutning. Dessutom finns en mängd studier som visar på samband mellan djurplågeri och våld mot kvinnor.

Såväl kvinnor som djur objektifieras, djur mer än människor ty dessa ses verkligen som saker oförmögna till tanke och känsla och som kan utnyttjas utan några som helst betänkligheter. Objektifiering är ett effektivt första steg till att rättfärdiga förtryck. Därtill blir kvinnor i reklamer, popkulturen osv. animalized (finns det ett svenskt ord?) och djur feminiserade för att ytterligare kunna profiteras på i patriarkatet. Snabba exempel på detta är Playboy-kaninerna, sexiga djurdräkter inför halloween eller att kalla unga tjejer för ”lammkött”. 



Kvinnors förtryck överlappar helt konkret med djurens och bägge 
förtrycken hjälper tillsammans till för att upprätthålla mannens maktposition i patriarkatet. Varför betraktas aktiviteter innehållande grymma inslag mot djur såsom jakt, grillning och köttätande framförallt som manliga? Varför behöver organisationer som PETA kampanjer som försäkrar män om att deras manlighet inte kommer kompromissas bara för att de börjar äta mer växtbaserad kost?


När vi nu ändå är inne på PETA... På samma sätt som jag är övertygad om att veganism bör vara en del av feminismen behöver veganrörelsen (akut!!) också ett feministiskt perspektiv. I olika kampanjer för att sprida veganism används kvinnokroppar på ett otroligt osmakligt och sexistiskt vis.  

För att nå totalt jämställdhet utan förtryck på alla plan måste alla förtryckta grupper räknas in. Det går inte att ranka förtryck eller förhålla sig till kampen med ett antingen-eller. Förtrycket sker intersektionellt och så bör även kampen föras. Ingen kamp för social rättvisa kan väl rimligtvis blunda för och därmed tillåta våld mot en underlägsen grupp?

”As feminist, to comsume raped and tortured non-human animal bodies, while fighting against rape culture, seems a topic worthy of discussion.” -Aph Ko, antirasistisk, feministisk och vegansk forskare och skribent.

Källor:

Inledning och ett hej


Hej! 
Jag heter Tove (känns iofs överflödigt att nämna eftersom jag tvivlar på att någon utanför min bekantskapskrets någonsin kommer läsa det här...men men) och intresserar mig mycket för veganism och intersektionell feminism. Såhär i semestertider har jag fått mycket tid att ägna mig åt mitt intresse och har kommit fram till att det vore roligt att få dela med mig av mina tankar. 
Jag hoppas kunna bidra med funderingar och reflektioner kring olika ämnen utan att klampa in på områden där jag inte har tolkningsföreträde. Texterna kommer därför skrivas med bakgrund av erfarenheten av att bl.a. identifiera mig som kvinna i ett patriarkat, att verka i ett kristet sammanhang, att vara vegan av politiska och etiska skäl och vilja pussa på människor oavsett könstillhörighet.
I kampen mot förtryck väger levda erfarenheter tyngre än teoretiseringar, däremot tror jag akademi kan hjälpa oss att identifiera strukturer och att analysera det upplevda. När vi talar om erfarenheter behövs ingen statistik eller annan bevisning, upplevelsen står i centrum, men vid fördjupning är forskning ett stöd. De gånger jag använder mig av litteratur, studier eller dylikt kommer jag att länka. 
Förmodligen blir inläggen något slags brainstormande, snarare än välformulerade avhandlingar... ;) Lika mycket är det för att motivera mig själv att ta mig tid att analysera min omvärld. Jag är superintresserade av vad inläggen eventuellt väcker för tankar och reaktioner, så kommentarer och diskussion är mer än välkommet. 


Vi får väl se hur det går. Tjohej!