måndag 11 juli 2016

Det är jävligt problematiskt att vara bisexuell

Att det har tagit mig mer än 47 minuter från det att jag öppnade ett nytt dokument till dess jag faktiskt började skriva det här inlägget stödjer på många sätt min tes -det är jävligt problematiskt att vara bisexuell.
Eller, det är förstås inte problematiskt egentligen. Rådande strukturer gör det problematiskt. Vår syn på kön, på sexualitet, på monogami, på vikten av etiketter osv. gör det problematiskt. Det är så jag knappt vet var jag ska börja.

Det är över huvud taget svårt att känna att en har rätt till sin bisexualitet, att stolt kunna proklamera att ens läggning faktiskt går ut på att attraheras av fler kön samtidigt. Snarare känns det som om det istället alltid blir något trassligt antingen-eller, typ som om jag hoppar mellan en hetero- eller homoidentitet, och det får mig att känna mig så himla splittrad. Samtidigt som jag av givna skäl inte känner mig hemma i heteronormen är det också svårt att helt känna tillhörighet i hbtq-sammanhang…för ibland är jag ju…straight…?

Många kvinnliga bisexuella erfar att de ibland (ofta?) ses som ”svikare” i flatsammanhang, åtminstone när de väljer att ha relationer med män. Det är naturligtvis i sig jävligt jobbigt att få sin sexualitet ifrågasatt av en grupp som en ser sig allierad med, eller till och med som en del av, men än värre är hur det får en att faktiskt själv känna sig som en svikare. MEN HERRE GUD, vill jag skrika åt mig själv, DET ÄR FÖR FAN DIN LÄGGNING, DEN ENDA SOM KAN BLI SVIKEN ÄR DU.

Men såklart är det inte så enkelt.

Det är märkligt hur en, i en så galet heteronormativ värld, kan bli beskylld för att inte var lesbisk nog. Tro nu inte att det bara skulle vara flator som anklagar en, det är precis lika vanligt, eller ännu vanligare egentligen, att straighta personer vill att jag på olika sätt ska ”bevisa” min queerhet. Förstår du? Inte nog med att en måste komma ut, en måste bevisa sin läggning. Problemet är att de flesta av oss har ägnat tiotals år åt att trycka ner alla begär som inte följer den heterosexuella matrisen. Från dag 1 börjar vi lära oss vad som är ”naturligt” och ”normalt” och det tar tid att lära om. Det är först på senare år jag äntligen har vågat erkänna, först för mig själv och nu även i viss grad för andra, hur saker och ting egentligen ligger till. Så nog är det förståeligt att jag ibland faller tillbaka i normativa tankebanor, inte minst eftersom det är så mycket bekvämare att följa mallen och se sig själv som straight. Hela vårt samhälle är organiserat kring lagar som premierar den heterosexuella tvåsamheten.

En puckad tanke som många tycks gå runt och bära på är att homofobi inte drabbar bisexuella. Om trycket blir för stort är det ju bara att gå över till att ha relationer uteslutande med män? Ja, jo, precis så funkar det… Puckon. Homofobi är högst verklig, såväl den som kommer utifrån som den internaliserade. Rädslan för att dömas lika så. Därför är det svårt att alltid vara öppen med sin läggning. Det är enklare att bara prata snubbar med straighta tjejer, eller bara prata brudar med flator. 
Resultatet är att osynligheten blir stor i både straighta och queera sammanhang. Jag upplever det som att b.s. är välkomna att höras i hbtq-sammanhang främst när vi bidrar med något som kan inordnas som en homosexuell erfarenhet. I heterosammanhang är vi (mer än) välkomna i porrfilmer.

Om jag fick bestämma skulle alla, såväl straighta som queera:

·       sluta tro att bisexuella är ett gäng förvirrade varelser som inte kan bestämma sig.

·      sluta tro att bisexualitet går att beskriva genom ett cirkeldiagram som kan delas in i olika stora delar á la 3/5 straight och 2/5 gay.

·       sluta tjata om att det måste vara gött att "ha dubbelt så många att välja på" (för ca alla kvinnor är icke-straighta tjoho).

·       och faktiskt, sluta läs ”bisexuell” som ”binärsexuell” och därmed problematisera min redan sjukt problematiserade läggning ytterligare genom att göra den till metod för tvåkönsnormen. I vissa sammanhang definierar jag mig som ”pan” också, men när de flesta aldrig ens har hört termen, och det därför krävs en lång utläggning som förklarar den, orkar jag faktiskt inte alltid. Det är jobbigt nog att förklara bisexualitet (hint: läs allt ovan).

Äsch, egentligen är jag inte arg på hbtq-rörelsen. Eller jo, lite. Men mest är jag arg på heteronormen som tvingar mig att ”välja sida”, att definiera mig och min läggning. Jag är arg på tvåsamhetsnormen som gör att vi sätter likamedtecken mellan aktuell relation och läggning. Jag är förbannad på patriarkatet som trots mitt aktiva motstånd får mig att undervärdera relationer med andra icke-män och gör relationer med män mer eftersträvansvärda.

Och i slutändan tar jag ut all ilska på mig själv. Mmmm, livet är härligt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar