Män vill helst ha en bekväm feminism.

Ett ofta förekommande irritationsmoment i en feminists vardag är att se hur män skiftar fokus från riktiga problem till låtsasproblem. ”Feministmän” som uttalar sig om manshat är exempel på sådant. Det är jobbigt att som man bli ihopbuntad med våldtäktsmän och kvinnomisshandlare, det är faktiskt inte alla män som förtrycker (eh jo?). En kvinna skriver en lång text om varför hon säger sig hata män, ger exempel på exempel hur mansnormer och förtryckande strukturer får henne att hata män som grupp. Förtydligar många gånger att hon inte hatar varje man. Hon älskar sin bror, sin pappa, den där manliga läraren som fick henne att våga satsa på serietecknandet. Men när trycket blir för stort, när ännu en man lägger handen på hennes rumpa i trängseln på tunnelbanan, är det enda hon känner ett starkt hat mot alla...dessa…jävla...män. I kommentarerna är det ytterst få män som upprörs över kvinnans erfarenheter, allt det hon varje dag måste utstå till följd av kvinnohat (kvinnohat leder till hot, ofredande, våldtäkt, misshandel och mord -manshat som mest till ett argt blogginlägg). Däremot tycks det oerhört enkelt att gå igång på hennes bruk av begreppet manshat. INTE ALLA MÄN. Snyft. Sluta generalisera.

Jag läser otaliga kommentarer, inlägg, krönikor osv. författade av män om hur manshat inte hör hemma i feminismen, hur det förstör kampen, att hat inte kan bekämpas med hat blablablabla. Jag har aldrig sett någon studie som ger stöd för dessa högst övertygade mäns teorier, men å andra sidan har jag heller aldrig sett forskning som skulle tyda på att manshat är en bra strategi.

Fast, då följer ju frågan, en bra strategi för vem? För att uppnå vad?

Det stämmer sannolikt att manshat är ett effektivt sätt att skrämma bort män från feminismen. Det säger sig självt. Män har som bekant privilegiet att faktiskt kunna strunta i den feministiska kampen bleve den för obekväm, för dem handlar den inte om egen överlevnad, så när de väljer att delta i kampen förväntar de sig ofta beröm. Möts de istället av kritik blir det plötsligt inte lika roligt att vara feminist och således slutar många intressera sig för jämställdhet. Eller nej, intresset upphör inte, istället ändrar det form. Istället börjar tankar om hur kampen borde föras att formuleras. Det är här inläggen om hur manshat är skadligt för feminismen börjar ta form. Sammanfattningsvis, om målet är att frälsa så många män som möjligt till feminismen är måhända manshat not the way to go.

Men -och det här är ett fett jävla viktigt men- är det verkligen det som är målet? Det kanske är ett steg i rätt riktning, men det slutgiltiga målet är väl att uppnå ett jämställt samhälle och ett upplöst patriarkat? Och hur många kamper för social rättvisa har genom tiderna gått framåt genom att den förtryckta gruppen låtit sin strategi utformas av sina förtryckare? Om Rosa Parks låtit sig vägledas i sin aktivism av de rasistiska och segregerande lagstiftarna, hade hon då suttit kvar på ”fel” bussäte? Var det genom god ton som suffragetterna kämpade för sina rättigheter, eller var det genom massdemonstrationer, hungerstrejk, våld, skadegörelse och publika självmord? Var Stonewallupproret en mysig folkfest, och inte ett våldsamt upplopp mot polis och andra auktoriteter?

Så hur fungerar manshat som strategi för icke-mäns överlevnad i patriarkatet? Manshat blir ett sätt att ta tillbaka känslan av att i all uppgivenhet och hopplöshet ändå vara ett handlande subjekt. Ett sätt att befästa sin förmåga som tänkande varelse när upplevelsen av förtrycket gör en apatisk. Det är en instinktiv reaktion, ingenting en nödvändigtvis väljer. Det är ett sätt att höja sig själv, men inte på bekostnad av andra eftersom manshat inte leder till konkreta negativa konsekvenser för män. Omvänd sexism finns inte, cismän kommer aldrig diskrimineras strukturellt till följd av genus i ett patriarkat.

När icke-män pratar feminism ska varken ordval eller ton anpassas efter mäns tycke och smak. Det är svårt att ens vara säker på hur många män som egentligen, på riktigt, vill leva i en jämställd värld, ty där skulle de ha mindre makt och sakna könade privilegier. Således ska icke-män aldrig rätta sin aktivism efter mäns propåer. Rättigheter har aldrig varit något som en får, det är något en strider för, något en tar. Vad är männens roll? De ska lyssna, agera i enlighet med vad de får berättat för sig och se till att män i deras närhet gör detsamma. 

Huruvida manshat ska vara en del av feminismen kan diskuteras i oändlighet, men det som med alla säkerhet inte hör hemma i feminismen är män som berättar för icke-män hur deras kamp för jämställdhet ska föras.